Tjh-Räddning Isfolket's Speedy Spike

Numer även godkänd av Polismyndigheten i Östergötland för skarpa uppdrag, läs matte Susanne Medalens beskrivning av provet som genomförts.

Spike är sedan i våras färdigutbildad räddningshund. För att få möjlighet att komma ut på skarpa uppdrag och leta efter försvunna personer bestämde vi oss att försöka klara polisens E-prov. Varje polisdistrikt bestämmer själva vilka krav som ska gälla för att få arbeta som extern eftersökshund. Här  i Östergötland görs prov enligt polisens eget regelverk, FAP.

 Det innebär att hunden ska testas i en 400 meter lång sökruta ( 100 meter bred som vanligt ) , hunden ska arbeta under 40 minuter och 2 figuranter, varav en dold och en öppen, ska hittas och markeras. Spårupptag i terräng efter ca 3-400 meters patrull ska genomföras. Vind- och ljudmarkering kan testas. Vidare ingår briardens (och mattens) favoritdisciplin lydnad. Linförighet med munkorg, Fritt följ, Inkallande med läggande och avhämtning samt 5 min platsliggning med störning av något slag.

 I tisdags bar det alltså av till hundenhetens träningsanläggning söder om Linköping. Spike var tämligen lugn men jag kände av det berömda ”nu ska någon bedöma mig och då går det aldrig” –nervdaller.

Vi började med lydnaden och den gick helt okey även om det knappast var 10-mässigt. Munkorgen gjorde att vi plötsligt hade en helt otrolig kontakt – briard limmad vid vänsterbenet med ”du kan väl ta bort den här grejen” i blicken. Platsliggningen är jag mest nöjd med, han gjorde sin Pollux imitation och jag fick frågan vad som är fram och bak. Oformlig pälshög utan speciella kännetecken eller konturer alltså. Vi kände oss lite mer avslappnade efter lydnaden och raskt bar det ut i sökskogen.

 Mittstigen bestod av en skogsväg med omväxlande terräng åt båda håll. För avvallningen hade några polismän använts men mest vildsvin tror jag. Flera av hundarna tyckte att det var lite mysko att ge sig ut i terrängen bland alla uppbökade mossor och lavar. Jag hade lite svårt att få ut honom på fullt djup åt ena sidan vilket jag sedan fick höra att flera hundar haft. När väl figuranterna dök upp var det dock inga problem och sista figgen låg på 400 meter så det blev en del tomslag. Nu är det bara att söka upp fler vildsvinsskogar och träna, verkar bli allt flera sådana odjur i våra trakter.

 Efter detta bar det iväg till ett nytt skogsområde. Där blev vi anvisade en punkt utmed vägen där vi skulle gå in på ca 15 meter djup och följa utmed vägen för att meddela när vi fick ett spårupptag. Terrängen var inte direkt ”John Bauer”- lik utan mycket risig och snårig. Ni vet hur det kan vara att hänga efter en briard som vill framåt, lite instabilt! När jag på ett proffsigt sätt störtat nedför ett berg, släppt Spike och vrålat stanna samtidigt som jag genom en ofrivillig omfamning av en tall stoppade min egen framfart hörde polismannen bakom säga att ”Det där är väl i alla fall överkurs”, kände jag viss panik. Terrängen växlade sedan karaktär och vi kom ut på en öppen äng. Det kändes nu som vi patrullerat i flera km men i slutet av ängen gjorde Spike ett klockrent spårupptag som dessutom visade sig vara rätt.

 Efter detta bar det av tillbaka till träningsanläggningen där vi fick veta att vi klarat oss. Gissa om det kändes bra. Vi var 4 st som gjorde provet, 1 jaktgolden, 2 riesen och 1 väldigt speciell briard. Vi blev alla godkända och nu gäller det att träna och hänga i så att vi är väl förberedda om vi behövs. Provet ska göras om varje år så det gäller att inte ligga på latsidan.